För två sekler sedan, 1817, spärrade folk på Norr Mälasrtrand upp ögonen när de bevittnade en farkost som utan beroende av väder och vind paddlade sig fram över Riddarfjärden med en plym av rök och eld kring skorstenen.

Denna märkliga tingest var Samuel Owens ångare Amphitrite, som var på väg mot Drottningholm.

Ångan förändrade samhället och det var ångbåtarna som var först, ett halvsekel före ångloken.

Ångan är ett dimmigt ting, som får hjul att gå ikring.
Så skrev Falstaff, fakir.

Den som är intresserad av ångbåtarnas historia, och vem är inte det, bör läsa boken Ångfartyget 200 år av Claes-Göran Dahl (Canopus förlag, ca-pris 300:-)

Att läsa om hur ångan medförde en radikal förändring av livet i Stockholm med omgivningar är fascinerande liksom att följa ångfartygens utveckling,
både på det civila och militära området.

Vi kommer ångbåtens fader Samuel Owen in på skinnet, han var inte bara en ingenjör och uppfinnare med visioner, han var också djupt religiös.

Med tiden utvecklades och förbättrades hans konstruktioner och ångfartygen konkurrerade ut segelsjöfarten, kan man säga. Boken bskriver ångans revolution och där berättas också om 1960-talets rivningsvåg, som också skulle inbegripa de gamla ångbåtarna som skulle bort. Då uppstod en folkrörelse som i 50 år kämpat för att bevara de gamla vita skärgårdsångarna.

Tecknar-Anders uppmärksammade hotet mot ångarna i teckningar och text i Svenska Dagbladet.

Vi får också läsa om varven som byggde de första ångbåtarna. Motala Verkstads första hette Rosen och löpte av stapeln 1831. Hon skulle trafikera rutten Norrköping-Stockholm.

Nyköpings varv sjösatte sin första ångbåt 1827, Ellida hette hon och fick sin ångmaskin vid Samuel Owens faktori på Kungsholmen i Stockholm.

Ett register över alla ångfartyg i boken upptar fyra sidor. Man kan lugnt säga att denna bok är något alldeles extra för alla ångbåtsnördar, och för alla andra med, för den delen.

Boken är den första delen av en trilogi. De kommande delarna ser vi fram emot.

LARS PORNE